Ganska passande, är det inte, att jag lägger upp min sista konsertrapport precis på Hanson Day, på Hanson’s 15-årsjubileum? Grattis Hanson, och jag hoppas att alla fans som är i Tulsa och firar tillsammans med dem har/har haft riktigt kul!
Okej, min rapport från den sista konsertdagen i London förra året:
Det här var absolut den dag under hela veckan som jag kände mig mest som en galen fangirl! Jag tänker inte gå in på hur tidigt jag, syrran och vår kompis började köa – men det var tidigt på morgonen, och vi var inte ensamma heller. Det var fler som hade samma tanke som vi – att köa längst sista dagen för att få så bra platser som möjligt, det var ju liksom sista chansen för den här gången… Köandet var okej mesta tiden. Självklart blev det kallt när solen gick upp (ja, jag sa ju att vi var där tidigt…) men i övrigt var det skapligt väder nästan hela dagen. Förutom, såklart, precis under walken… Då ösregnade det!
Walken? Javisst, London fick en officiell walk! Det var den första officiella walken (= tillsammans med Hanson själva) utanför Nordamerika, så det kändes speciellt att vara med om den. Jag har för mig att jag stöttade sjukvården när jag gick walken i Stockholm för några år sedan. Den här gången valde jag HIV/AIDS-forskningen.
Strax efter kl 12 kom killarna ut, men trots att de stod uppe på trapporna syntes de knappt på grund av alla paraplyn… Men walken blev ju av ändå – vem skräms av lite regn? Jag och mina kompisar hängde på Taylor i täten. Mitt under promenaden stannade vi till under en bro där Taylor höll sitt walk-tal (video kommer i nästa inlägg). Det var ett av de få ögonblicken han tog av sig solglasögonen. Det grubblade jag över, minns jag – varför hade han solglasögonen när det ösregnade?? Tja, det är ju Taylor… Efteråt pratade de lite till från trappan, även Isaac – som inte verkade förstå att han behövde megafonen för att alls höras… (Bildbevis längre ner…)
The Story minns jag tyvärr inte så mycket av – inte ens direkt efter. Det var inget som riktigt stod ut, de redogjorde för inspelningsprocessen helt enkelt. Vilket i sig ju var intressant där och då. Shout It Out är ju en väldigt annorlunda skiva jämfört med de tidigare. Jag och mina kompisar hade tur och fick bra platser, andra raden precis framför Taylor. Jag hade inte kunnat önska mig bättre plats (för jag insåg tidigt under veckan att det inte var någon mening att hoppas på första raden…).
Konserten var helt fantastisk, och inte bara för att det var den sista. Låtarna på den här skivan är helt enkelt bra livelåtar. Vi var en hel grupp tjejer omkring mig som varit med och övat på TBS-dansen, och självklart dansade vi så gott vi kunde under konserten också! Det var ju enda möjligheten vi fick att visa upp det (förutom då när Isaac såg oss på gatan i början av veckan, men det räknas inte riktigt). Tydligen var det folk på andra platser i publiken som också dansat, och även på läktaren. Men vår grupp var en av de som dansade mest, haha! Det finns videor på YouTube, jag ska försöka hitta någon av dem igen och visa…
Förutom favoriterna Thinking ’Bout Something och Give A Little, så var det nog Voice in the Chorus och Me, Myself And I som stod ut mest för mig. Det är även två av mina favoriter på skivan. Voice in the Chorus är så speciell med rytmiseringen och Me, Myself And I är helt enkelt vacker. Sedan jublade jag över sista extranumret – Rock ’n’ Roll Razorblade. Det är en speciell låt för mig – en av mina favoriter under 2005 och de spelade den i Stockholm, och nu fick jag höra den live igen, det var inget jag räknat med!
Vi skyndade ut till bakdörren även den här kvällen och hamnade längst fram igen. Men den här gången hade de satt upp kravallstaket… Jag förstår dem, det hade blivit värre och värre för varje kväll, vilket jag tycker är riktigt synd. Att fansen inte kan uppföra sig bättre än så, utan kravallstaket blir nödvändiga på ett så litet ställe… Hur som helst, naturligtvis började det ösregna igen medan vi stod där, och naturligtvis tog killarna god tid på sig. Två timmar väntade vi, och vid det laget var nog bara hälften av fansen kvar jämfört med i början på kvällen. Det var nära att vi också gick eftersom jag var den enda envisa tjejen i vår lilla grupp… Men killarna kom ut till slut, och den här gången skrev till och med Zac autografer! Jag blev så glad över det, för det innebär att jag nu har allas autografer!
Dessutom har jag foton med alla tre – men tror ni de blev lyckade? Nja, inte direkt, efter två timmar i ösregn, mörker och alla är trötta och griniga… Fotona med Isaac och Zac blev ändå hyfsade (bilden på mig och Zac finns här nedanför). Fotot på mig, min kompis och Taylor skrattar jag åt numera, men jag var väldigt besviken just då. Precis när min syster tog fotot var det nämligen någon som ropade på honom så att han tittade bort… Detta efter att vi försökt få honom att titta in i kameran i säkert en minut och han var på väg bort från oss… Men som sagt, numera skrattar jag mest åt det.
Som vanligt var det mest hysteri kring Taylor, det kan ju ha bidragit till att han var så lätt att distrahera och så. Det var mycket lugnare kring Zac och Isaac, och de tog sig tid med alla fansen, ändå tog de sig snabbt framåt. De log, tog foton i godan ro, och så vidare. Gott om tålamod. Detsamma kan man tyvärr inte säga om fansen, eller rättare sagt, många av fansen, inte alla. Och det är de fansen som gör att man själv börjar skämmas inför bandet. Jag hade några tjejer bredvid mig som skrek konstant efter Taylor, redan när han var på andra sidan. När han sedan var några meter bort, på väg mot oss, försökte en tjej få mig och min kompis att skicka vidare hennes sak för att säkert få den signerad. Till slut var det en hel grupp fans – bredvid och bakom henne – som röt åt henne att lugna ner sig och vänta på sin tur. Jag blir så irriterad på sådana fans, som inte har något tålamod och som inte bryr sig om att det finns fler fans än henne!
Hur som helst, när jag tänker tillbaka på hela veckan så känns det fortfarande overkligt att jag varit med om detta. En konsert på 14 år, och plötsligt fem konserter, fem VIP-tillfällen och en walk på en vecka! Bra platser på alla konserterna trots att vi inte alltid köade så jättelänge. Så många härliga – och inte så härliga – minnen: Isaac’s kommentar om att han fortfarande är blond, Taylor’s irritation när de andra två pratat för länge (enligt honom) under någon av The Story, plaskvåta skor under walken, glädjen över autograferna, besvikelsen över Taylorfotot när andra fans fått så fina foton med killarna, glädjen över att få ha upplevt allt detta, känslan av overklighet. Minnen som jag kommer leva på hela livet!
