Taylor’s Walk-tal under bron

Hanson – The Story, om några låtars teman

Hanson – Carry You There

Hanson – Voice in the Chorus

Hanson – Rock ‘n’ Roll Razorblade

Och så skulle jag ju leta upp ett videoklipp på publiken när vi dansade till Thinking ‘Bout Something:

Okej, min rapport från den sista konsertdagen i London förra året:

Det här var absolut den dag under hela veckan som jag kände mig mest som en galen fangirl! Jag tänker inte gå in på hur tidigt jag, syrran och vår kompis började köa – men det var tidigt på morgonen, och vi var inte ensamma heller. Det var fler som hade samma tanke som vi – att köa längst sista dagen för att få så bra platser som möjligt, det var ju liksom sista chansen för den här gången… Köandet var okej mesta tiden. Självklart blev det kallt när solen gick upp (ja, jag sa ju att vi var där tidigt…) men i övrigt var det skapligt väder nästan hela dagen. Förutom, såklart, precis under walken… Då ösregnade det!

Walken? Javisst, London fick en officiell walk! Det var den första officiella walken (= tillsammans med Hanson själva) utanför Nordamerika, så det kändes speciellt att vara med om den. Jag har för mig att jag stöttade sjukvården när jag gick walken i Stockholm för några år sedan. Den här gången valde jag HIV/AIDS-forskningen.

Strax efter kl 12 kom killarna ut, men trots att de stod uppe på trapporna syntes de knappt på grund av alla paraplyn… Men walken blev ju av ändå – vem skräms av lite regn? Jag och mina kompisar hängde på Taylor i täten. Mitt under promenaden stannade vi till under en bro där Taylor höll sitt walk-tal (video kommer i nästa inlägg). Det var ett av de få ögonblicken han tog av sig solglasögonen. Det grubblade jag över, minns jag – varför hade han solglasögonen när det ösregnade?? Tja, det är ju Taylor… Efteråt pratade de lite till från trappan, även Isaac – som inte verkade förstå att han behövde megafonen för att alls höras… (Bildbevis längre ner…)

The Story minns jag tyvärr inte så mycket av – inte ens direkt efter. Det var inget som riktigt stod ut, de redogjorde för inspelningsprocessen helt enkelt. Vilket i sig ju var intressant där och då. Shout It Out är ju en väldigt annorlunda skiva jämfört med de tidigare. Jag och mina kompisar hade tur och fick bra platser, andra raden precis framför Taylor. Jag hade inte kunnat önska mig bättre plats (för jag insåg tidigt under veckan att det inte var någon mening att hoppas på första raden…).

Konserten var helt fantastisk, och inte bara för att det var den sista. Låtarna på den här skivan är helt enkelt bra livelåtar. Vi var en hel grupp tjejer omkring mig som varit med och övat på TBS-dansen, och självklart dansade vi så gott vi kunde under konserten också! Det var ju enda möjligheten vi fick att visa upp det (förutom då när Isaac såg oss på gatan i början av veckan, men det räknas inte riktigt). Tydligen var det folk på andra platser i publiken som också dansat, och även på läktaren. Men vår grupp var en av de som dansade mest, haha! Det finns videor på YouTube, jag ska försöka hitta någon av dem igen och visa…

Förutom favoriterna Thinking ‘Bout Something och Give A Little, så var det nog Voice in the Chorus och Me, Myself And I som stod ut mest för mig. Det är även två av mina favoriter på skivan. Voice in the Chorus är så speciell med rytmiseringen och Me, Myself And I är helt enkelt vacker. Sedan jublade jag över sista extranumret – Rock ‘n’ Roll Razorblade. Det är en speciell låt för mig – en av mina favoriter under 2005 och de spelade den i Stockholm, och nu fick jag höra den live igen, det var inget jag räknat med!

Vi skyndade ut till bakdörren även den här kvällen och hamnade längst fram igen. Men den här gången hade de satt upp kravallstaket… Jag förstår dem, det hade blivit värre och värre för varje kväll, vilket jag tycker är riktigt synd. Att fansen inte kan uppföra sig bättre än så, utan kravallstaket blir nödvändiga på ett så litet ställe… Hur som helst, naturligtvis började det ösregna igen medan vi stod där, och naturligtvis tog killarna god tid på sig. Två timmar väntade vi, och vid det laget var nog bara hälften av fansen kvar jämfört med i början på kvällen. Det var nära att vi också gick eftersom jag var den enda envisa tjejen i vår lilla grupp… Men killarna kom ut till slut, och den här gången skrev till och med Zac autografer! Jag blev så glad över det, för det innebär att jag nu har allas autografer!

Dessutom har jag foton med alla tre – men tror ni de blev lyckade? Nja, inte direkt, efter två timmar i ösregn, mörker och alla är trötta och griniga… Fotona med Isaac och Zac blev ändå hyfsade (bilden på mig och Zac finns här nedanför). Fotot på mig, min kompis och Taylor skrattar jag åt numera, men jag var väldigt besviken just då. Precis när min syster tog fotot var det nämligen någon som ropade på honom så att han tittade bort… Detta efter att vi försökt få honom att titta in i kameran i säkert en minut och han var på väg bort från oss… Men som sagt, numera skrattar jag mest åt det.

Som vanligt var det mest hysteri kring Taylor, det kan ju ha bidragit till att han var så lätt att distrahera och så. Det var mycket lugnare kring Zac och Isaac, och de tog sig tid med alla fansen, ändå tog de sig snabbt framåt. De log, tog foton i godan ro, och så vidare. Gott om tålamod. Detsamma kan man tyvärr inte säga om fansen, eller rättare sagt, många av fansen, inte alla. Och det är de fansen som gör att man själv börjar skämmas inför bandet. Jag hade några tjejer bredvid mig som skrek konstant efter Taylor, redan när han var på andra sidan. När han sedan var några meter bort, på väg mot oss, försökte en tjej få mig och min kompis att skicka vidare hennes sak för att säkert få den signerad. Till slut var det en hel grupp fans – bredvid och bakom henne – som röt åt henne att lugna ner sig och vänta på sin tur. Jag blir så irriterad på sådana fans, som inte har något tålamod och som inte bryr sig om att det finns fler fans än henne!

Hur som helst, när jag tänker tillbaka på hela veckan så känns det fortfarande overkligt att jag varit med om detta. En konsert på 14 år, och plötsligt fem konserter, fem VIP-tillfällen och en walk på en vecka! Bra platser på alla konserterna trots att vi inte alltid köade så jättelänge. Så många härliga – och inte så härliga – minnen: Isaac’s kommentar om att han fortfarande är blond, Taylor’s irritation när de andra två pratat för länge (enligt honom) under någon av The Story, plaskvåta skor under walken, glädjen över autograferna, besvikelsen över Taylorfotot när andra fans fått så fina foton med killarna, glädjen över att få ha upplevt allt detta, känslan av overklighet. Minnen som jag kommer leva på hela livet!

Hanson – The Story, om skivan och resan till Afrika

Hanson – The Story, om några av låtarna

Hanson – Been There Before

Hanson – Running Man

Hanson – Blue Sky

Hanson – Change In My Life

”The Story” handlade mest om hur det kom sig att Hanson åkte till Afrika och påbörjade sitt välgörenhetsarbete där. Delar av det hade jag hört förut men inte allt, så det var intressant. Vi fick även veta att låten Your Illusion egentligen hade skrivits inför Underneath, men att den inte passade in på den skivan. Zac påpekade att skivorna varit väldigt olika och varierat mellan poppigt och rockigt sound, och de började skämta om att nästa album blir ett hårdrocksalbum. Någon i publiken ropade ett namn, men jag hörde inte riktigt vilket band hon nämnde, och jag tror det var Zac som invände ”nej, bra hårdrock, de gör inte bra hårdrock”, något i den stilen. Då började alla ropa bandnamn som Hanson sedan kommenterade, och plötsligt utbrast Taylor något i stil med ”ni tar det här på allvar!” Ja, det är väl klart vi gör! Nej, men det var väl mest för att det var roligt, och själva interagerandet med bandet.

Konserten var underbar såklart, men inte felfri. Det hände en hel del, faktiskt! Att de sjöng fel och spelade fel ibland är inget jag riktigt fäster mig vid, det är live och då är det inte perfekt enligt skivan, det hör till! Däremot hade Isaac av en sträng på en av sina gitarrer, Taylor lyckades välta mikrofonstativet igen, och mitt i en låt så slutade elbasen att fungera. Så den killen spelade bas på synten under resten av konserten. Han fick en hel del jubel och applåder sedan!

Extranumret gjorde mig så lycklig också. De sjöng Change In My Life. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den låten live! Jag vet, det är inte deras egen låt, men den är bra. Och de sjunger den alltid a capella – helt utan musik – stående tillsammans vid en mikrofon längst fram på scenen. Det är något så speciellt med deras röster och hur fantastiskt de passar ihop med varandra, jag blir nästan tårögd av att tänka tillbaka på det. Perfekt, det låter helt enkelt perfekt.

Den här konserten är också den som gjorde starkast intryck på mig vad gäller passion. Hanson sjunger och spelar alltid passionerat och det märks hur mycket de älskar musiken, men den här konserten märkte jag det extra mycket. Dessutom gjorde deras The Walk-story mest intryck på mig, när de berättade om resan till Afrika, deras jobb där och hur viktigt det var för dem att göra skillnad. Även här märkte jag passionen, och Isaac höll ett litet minital som har varit inetsat i mitt minne sedan dess. Jag minns det inte ordagrant, men det han sa var ungefär det här: Att alla borde göra det lilla som man kan göra, det spelar ingen roll hur litet man tycker att det är, det kan ändå göra skillnad. Och att han tror på att det som betyder något i livet inte är vad man har utan vad man gör för andra. Något annat de pratade om under den här kvällen var att göra saker som man känner passion för. Det finns ingen mening med att göra saker som man inte känner någon passion för. Dessa saker tänker jag ofta tillbaks på. Det märks att Hanson gör det de känner passion för, och de inspirerar mig alltid att hitta det där som jag vill göra, min passion, och att hjälpa andra.

Jag fick Isaacs autograf efter den här konserten och passade på att tacka honom för den här och de andra konserterna. Jag fick även en andra autograf av Taylor (den här gången hade jag en bättre penna…). Kvällen avslutades med en tur förbi Piccadilly Circus på väg tillbaks till vandrarhemmet.

Och här kommer några foton från den här konserten!

Hanson – The Story, om problemen med skivbolaget

Hanson – Dancin’ in the Wind

Hanson – Lost Without Each Other

Hanson – Broken Angel

Hanson – Get Up And Go

Hanson – Believe

Hanson – Lulla Belle

Det mesta av The Story var inte särskilt nytt för mig eftersom jag redan hört mycket om deras problem med det dåvarande skivbolaget, och även sett dokumentären Strong Enough to Break. Men eftersom de är Hanson lyckades de få allt att låta intressant igen, och de skojade och höll på med varandra som vanligt.

Sedan var det dags för konserten. Vilket drag det var! Alla de här låtarna jag älskar – Dancin’ In The Wind då Taylor spelar gitarr och försöker se så cool ut, Get Up And Go, och Lost Without Each Other som är en av mina favoriter ever. Det lustiga är att Underneath egentligen är långt ifrån min favoritskiva som helhet. Det är många låtar där som ligger i nedre halvan på min rangordning över Hansonlåtar, låtar som jag tycker snarare sänker skivan än höjer den. Men när jag hör låtarna live är det som att höra en helt annan skiva. Det är så stor skillnad! Live är nog alltid bäst!

Men två av kvällens höjdpunkter var dessa:

• Broken Angel, med Zac på piano och Taylor på trummor. Det är en av de vackraste låtar jag vet, och Zac sjunger den så bra med så mycket känsla. Det var oerhört gripande att uppleva den låten live så här nära. Och självklart var det roligt att få se Taylor spela trummor på så nära håll också…
• Lulla Belle. Det verkar som om alla Zac’s solon blir höjdpunkter? Men det är något extra när han får chansen att vara mittpunkten, den som alla strålkastare faller på. Och speciellt under en låt som denna, när det är han och endast han ute på scenen. Bara Zac och ett piano, och en ballad som Lulla Belle. Mycket vackert!

I slutet av konserten hoppade Taylor ner till publiken och började ta folk i händerna. Men hur mycket jag än sträckte mig, så tog han inte mig i hand utan bara tjejerna bredvid mig… Ganska besviken gick jag ihop med min syster och en kompis, och tillsammans skyndade vi oss ut och till bakdörren. Kvällen innan hade vi nämligen upptäckt att några lyckliga fans lyckats få autografer och foton där, så nu tänkte vi också ta chansen.

Vi stod där ute i nästan en timme, tills klockan var framåt 23:20, och vid det laget hade en hel del fans samlats där och det var mycket trängsel. Till slut kom Taylor och Isaac ut, och då blev trängseln om möjligt ännu värre! Jag och syrran hade tur som stod längst fram och var dessutom snabba, så vi nådde fram till Taylor snabbt. Eller ja, blev framknuffade snabbt… Min syster fick Taylor’s autograf i stort sett på en gång – efteråt berättade hon att hon helt enkelt stoppat sin penna i hans hand.

Jag hade det inte lika lätt. Men till slut tog han mitt envist framräckta autografblock och – försökte skriva en autograf. Naturligtvis var min penna dålig, så han fick problem med att skriva med den, och när han väl lyckades så syns autografen dåligt. Men det är hans autograf, min första Taylorautograf!

Jag fick tillbaks block och penna, och Taylor fortsatte framåt. Jag försökte ta mig därifrån, men fansen bakom mig pressade sig så hårt framåt att det enda som hände var att jag pressades upp mot Taylor. Under ett evighetslångt ögonblick stod jag där med näsan i hans jacka, helt chockad över att vara så nära honom. Jag har ett vagt minne av att jag lyfte handen som i trans och strök försiktigt med den över hans jackärm. Sedan tog han ännu ett steg framåt och trycket bakom mig ändrades så att jag kunde kliva undan och lämna plats åt andra fans.

Lyckan och chocken från den kvällen satt i under ett bra tag, och jag kan fortfarande återkalla minnena, återuppleva känslorna, känna hans jacka under mina fingrar. Och minnas hur lång han är! Jag når inte ens upp till axeln på honom…

Hur som helst, en underbar konsert, ett underbart slut på kvällen, med lika delar glädje och chock. Precis som det ska vara!

Och här kommer en del av mina foton.

Hanson – The Story: de pratar om samarbeten under arbetet med skivan

Hanson – The Story: de pratar om en incident gällande ett gitarr-riff

Hanson – The Story: de pratar om demos

Hanson – If Only

Hanson – Runaway Run

Hanson – Wish That I Was There (och mickstativet går sönder alldeles ”i tid”…)

Till att börja med kan jag säga att hennes Takitsubasamling är enorm! En sådan som jag drömmer om att en gång ha lyckats samla ihop. När vi satt där och pratade om alla de konserter hon varit på, så växte min längtan bara ännu mer efter att få åka till Japan och se mina favoritjapaner live – helst redan i år eftersom de firar 10-årsjubileum och årets turné lär bli något extra.

Vi tillbringade timmar och åter timmar åt att bläddra i fotoböcker, kalendrar och fotoalbum. Jag kan inte låta bli att fascineras över den kvalitet som är på japansk konsertmerchandise. Alla dessa fotoböcker som produceras inför turnéerna, de är hur välarbetade och snygga som helst, tryckta på fint papper och ofta med hård pärm. Pris: knappt 200 kr styck. Det kändes verkligen som ingenting när man satt och bläddrade och bläddrade och böckerna aldrig verkade ta slut. Och nu vet jag i alla fall en sak inför min samlarstart: kalendrar är definitivt värda att sätta siktet på först (eller nästan först)! Så otroligt snygga de var! Nu syftade jag på kalendrarna i sig, men självklart var innehållet riktigt snyggt också…

Mycket dvder och videoklipp blev det också. Om jag minns rätt tog vi oss igenom 2,5 konserter under helgen, den ena bättre än den förra. Samma sak gäller här angående kvalitet: Showerna är så otroligt påkostade och genomtänkta – och snygga och underbara! Jag tänkte på några saker (som vi också diskuterade under helgen):

• Scenkläderna är riktigt snygga! Efter att man har vant sig vid allt glitter, fjäderboor, långa kappor, helöppna skjortor, konstiga mönster, mm – och det gör man ganska snabbt…
• När Johnny’s Entertainment-grupper har konserter i stora arenor gör de allt för att alla ska få se bandet på relativt nära håll åtminstone en gång under konserten. Därför bygger de gärna upp en scen i varje ände av arenan, bygger ihop dem med vindlande runways – och dessutom tar de några flygturer i linor eller åker runt i vagnar längs läktaren.
• Japaner stannar aldrig efter halva vägen – de går fullt ut. Var det några som reagerade på Bills scenkläder under senaste Europaturnén? De var inte så hemskt uppseendeväckande i jämförelse med en del man kan se hos Johnny’s-grupperna… Och just ja, Bill satt visst på en motorcykel på scenen under en låt? Hm, tja, Tackey körde runt på en, genom hela arenan. Bara för att nämna några exempel…

Sedan älskar jag ju både Tokio Hotel och Hanson, som ni vet, men det är ändå något speciellt med både Tackey & Tsubasa och de andra Johnny’s-grupperna när det gäller konserter och shower.

Vi tittade mest på textade videoklipp den här gången – min önskan eftersom jag helst ville förstå vad alla sa. Jag har ju alltid bara lyssnat på musiken, så jag hade ingen riktig uppfattning om vare sig Tackey eller Tsubasa före den här helgen, utöver den uppfattning man får av några musikvideor. Jag kan ju helt ärligt säga att efter den här helgen älskar jag dem bara ännu mer! Och det bästa av allt: Trots att Tackey fortfarande är min favorit, så är inte Tsubasa särskilt långt efter längre… Tackey är helt klart vackrast, men Tsubasa är riktigt söt han också (när han inte har någon underlig frisyr eller får för sig att ha skägg…). Men det ska jag poängtera att det handlar inte bara om utseende här! Tackey har den mest underbara röst man kan tänka sig – den ende som slår den är väl Taylor. Och Tsubasa är en danskung – wow vilka höfter den killen har!

Sedan tyckte jag det var så roligt att ”lära känna” Tackeys och Tsubasas personligheter och hur folk runtomkring behandlar dem. Vem kunde tro att Tsubasa är en av de värsta retstickor som finns? Eller att alla älskar att reta Tackey, trots (eftersom?) att han är allas favorit? Eller att Tackey är så oerhört vänlig och omtänksam? Framför allt upptäckte jag detta: De två är helt perfekta tillsammans! Jag är så glad att de lyckades övertala Mr. Johnny att få debutera tillsammans och inte som soloartister…

Helgen avslutades på ett mycket bra sätt – med fina presenter från E! Jag fick en CD-singel – Ai wa takaramono – en av mina absoluta favoritlåtar, och dessutom den versionen som har flera karaokespår som extramaterial! Och som om det inte var nog, så fick jag hela FEM foton! De är så otroligt fina, och jag blev så oerhört glad över dessa saker!

Kring lunch begav vi oss till Hyde Park, där jag och syrran anslöt oss till de övriga ca 25 tjejerna som var där för att dansa. Vi övade på vår egen lilla flashmob till Thinking ‘Bout Something, med tanken att få dansa med eller inför Hanson i slutet av veckan, kanske under en eventuell Walk? Dansandet var kul, framförallt för att vi var en hel grupp och inte bara svenska fans heller!

Här är vi när vi övar dansen (inte min video)

Därefter blev det köande under eftermiddagen och kvällen för att få bra platser. Och vilken konsert det blev! Jag måste säga att jag tycker bättre om skivan Middle of Nowhere än skivan This Time Around (som helhet, då – fast några av mina favoritlåtar finns på This Time Around). Men den här konserten var helt amazing! Jag hade en bra plats några rader från scenen, sikten var hyfsad men närheten till bandet var underbar att känna!

Två av höjdpunkterna var If Only och Runaway Run. Det är mina favoritlåtar från den här skivan och de är helt fantastiska live! När Taylor spelar på det där munspelet till If Only… Då bara jublar jag, både inombords och rakt ut! Sista versen av Can’t Stop fick vi i publiken sjunga själva. Avslutningen med A Song To Sing var jättevacker, lugn och fin, Isaac och Zac stod vid varsin mikrofon framme på scenen då.

Apropå mikrofon, så hade ju Zac lite otur under konserten… Precis när han skulle sjunga sin sololåt I Wish That I Was There gick hans mickstativ sönder… Så till en början satt han och höll uppe det med ena handen och spelade trummor med andra, tills någon lyckades fixa stativet igen en bit in i låten. Det ledde till lite skämtande mellan honom och Taylor efteråt – det var nämligen förmodligen ”Taylor who broke it, he’s known for breaking things.” Taylor hängde på såklart: ”Anything that’s made can be broken by me.” Och tillade att det kan vi tolka som vi vill…

Men det var ingen som helst tvekan om vad som var kvällens absoluta höjdpunkt. In The City. Wow. Bara, wow. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den låten live, tre rader från scenen, men nu har jag gjort det. Taylor tog mikrofonen och lämnade pianot, och alla visste vad som gällde. Hoppa. Det var bara att hoppa. Det gick inte att låta bli – bokstavligt talat! Taylors fötter behövde bara lämna golvet en enda gång, ett enda litet hopp, för att hela publiken skulle göra likadant. Det gick inte att stå stilla – delvis för att jag inte vill det – men framför allt för att det var så trångt och alla hoppade, så man följde med de andra, upp och ner. Den känslan var helt underbar, publiken var en enda synkroniserad massa!

Men det allra bästa under låten var när Taylor kom närmare scenkanten, lutade sig fram mot publiken och pekade på sig själv medan han sjöng ”Do you love me? Do you love me?” Om publiken hade varit en enda synkroniserad hoppande massa innan, så var den en enda synkroniserad våg nu… En våg av fans och händer som böljade fram mot scenen och mot Taylor, som om alla – oavsett hur långt bak man stod – hoppades på att kunna nudda vid honom om man bara sträckte sig lite längre fram, och om han bara lutade sig lite närmare oss. Jag blev mosad, både framifrån och bakifrån och från sidorna, men jag märkte det knappt eftersom även jag var så fullt fokuserad på Taylor, den där gudalika varelsen med änglarösten, som var där mitt framför mig och frågade om jag älskade honom! *host* Nu ska jag inte stanna kvar för länge i det minnet, tror jag.

Hur som helst, så var det en fantastisk konsert, bättre än jag räknat med att den skulle bli, och många delar av den är fortfarande inetsade i mitt minne, så tydligt som om det var förra veckan jag var där!

Och här kommer då en del av mina foton från den här konserten!

Hanson – The Story: de sjunger ”Rain”

Hanson – The Story: de sjunger Boomerang+MMMBop

Hanson – Speechless

Hanson – Yearbook

Hanson – Lucy

Hanson – With You In Your Dreams (den här är längre)

Hanson – Gimme Some Lovin