Jag var på Robert Wells konsert i Örebro ikväll, hans enda konsert här i närheten under sin Close Up Tour. Och det blev close up! Satt i mitten av andra raden, vilket var bara några meter från Robert där han satt mitt på scenen. Underbart!
Konserten blev en halvtimme längre än utsatt tid i programmet, med alla extranummer inräknade. Det hade jag inget alls emot.
Kan inte riktigt säga vilken del av konserten jag tyckte bäst om. Det var jättehäftigt när han spelade tillsammans med sig själv x2 (två Robert på filmdukar, plus han själv på scenen). Verkligen häftigt! Sedan blev jag jätteglad att han spelade Hambo om bakfoten, som är en av mina favoriter. Kul också att hans gamla trombonist satt nästan precis framför mig, vilket Robert upptäckte (och jag fick med allt detta på video). Och det var så många andra stycken som jag tyckte mycket om.
Fast det tillfälle då jag blev allra mest rörd/tårögd/whatever, det var under sista stycket. Det var It’s A Long Way to the Top – och när jag hörde det blev jag alldeles tårögd och började halvsnyfta. Inte för att den låten egentligen är så speciell – utan för att det var exakt den låten som Hanson avslutade sin Stockholmskonsert med, 13 april 2005. Jämt när jag hör den så minns jag den konserten, och hur Taylor både stod uppe på flygeln och fick alla att sjunga med, hur han klättrade upp till balkongen bara några meter från mig, och hur Zac stod på trumsetet och spelade, och en massa andra saker. Att nu höra Robert Wells, min andra stora idol, spela samma låt live, som avslutning, det blev för mycket för lättrörda lilla mig.
Hur som helst. I pausen passade jag på att köpa både en pianobok och tre skivor. Efter konserten blev det signering i foajen. Så jag tog med mig boken och en av mina skivor, plus pappas skiva, och gick fram till det lilla runda bordet där Robert stod, omgiven av fans. Jag räckte inte fram mina saker på en gång, utan stod bara alldeles i närheten en stund, och njöt av känslan att vara så nära den person jag sett upp till under nästan hela mitt liv… Fick mina saker signerade, småpratade lite med Robert under tiden, och sedan bad jag om ett foto tillsammans med honom. Jag kommer aldrig att glömma bort hur jag kände mig där jag stod med hans arm omkring mina axlar! Så lycklig har jag inte varit många gånger!
Jag har en hel del foton från konserten, lägger upp en del av dem här senare. Nu är det läggdags!